Bildspråk: Det är inte enkelt att sätta ord på ens personliga bildspråk men så här tänker jag...

 

En bra naturbild går inte att värja sig från, den griper tag i mig och håller mig fast. För mig är det en bild som utmanar min nyfikenhet och mitt intresse. Att jag känner ett deltagande i bilden, både med motivet men även med fotografen bakom kameran, är viktigt för en bra naturbild. Bilder som strikt dokumentärt återger världen är föga intressanta.

 

Idag går min fotografiska utveckling mot att göra alltmer krävande bilder jämfört med de mer renodlade och enklare porträttbilderna jag gjorde tidigare (och till viss del fortfarande gör). En bild som väcker intresse och känslor och som man vill återkomma till, som man finner nya saker i med tiden är de bilder jag uppskattar mest. Dessa bilder kan jag gång på gång återkomma till för inspiration. 

 

Ett tekniskt perfekt fågelporträtt i vackert ljus kan vara mycket tilltalande men såna bilder är inte alltid så spännande. De tenderar att skapa en kortvarig fascination av den tekniska briljansen i bilden och fokusen lyfts bort från själva motivet och hamnar istället på hur fotografen har hanterat tekniken. Såna bilder håller inte i längden för min del, och jag glömmer relativt snart bort dem (jag gör själv en del såna bilder).  

 

I det digitala mörkrummet finjusterar jag exponering, kontraster, färger, och skärpa tills jag får bilden dit jag vill. Att lägga till eller ta bort saker ur bilderna är för mig helt främmande. Jag manipulerar inte mina bilder. 

 

Jag har sedan 2009 ställt ut bilder tillsammans med Fågelfotograferna/F vid fem tillfällen.